mm
Jag tänker på dig så jävla mkt och jag får damp varje gång jag vaknar för att jag drömmer om dig. Jämt. jämt jämt jämt jämt. Jag kan inte ens rå för det längre. DU är i mitt huvud hela tiden. Och jag älskar det samtidigt som jag hatar det.
Det krävs kanske att det ska vara jävligt tungt för att man faktiskt ska kunna uppskatta saker för vad de är. Du är inte ensam om att vara förföljd av din älskande, och jag vet hur svårt det är att vakna upp svettig med bultande hjärta och finna sängen tom. Det stretar emot hur man än gör, men personligen..; jag skulle inte ha det på något annat sätt. Jag vrider och vänder mig hellre i plågsamma minnen än att inte ha fått uppleva de få men fina stunderna jag fick tillsammans med honom. Det enda jag hoppas på är att det bara ska bli lättare att acceptera allt med tiden.
Hade inte tänkt skriva alls faktiskt, hittade hit av en slump, but here goes nothing. Även om det inte blir bättre kanske du förhoppningsvis finner någon slags tröst i mina ord. Kan jag kan du, kom ihåg det.
